Djävulens påfund.

Idag lyckades Markus tjat med mig på en inlines-tur.
Det var ett jävla högt antal år sedan jag åkte inlines och kände att benen gav med sig.

Posar med inlines

Man hörde ofta mig ropa diverse saker som detta:
’Men jag VILL inte åka fortare. Åk du före!’
’VÄNTA PÅ MIG KANSKE?! Du behöver la för fan inte åka ifrån mig?’
’AAAAAAIIIIHHHHH! Det gåår föööör foooort!’

Inlines

Vi fick ta omvägar för att jag vägrade åka i nedförsbackar då bromsningen inte var i sin ordning och tja.. det gick för fort.

Karta Hägersten

När jag tröttnade hade vi på något vänster tagit oss till den lila fläcken i högra hörnet.
Hade vi tagit den blåa vägen hem hade vi kommit fram snabbare.
Givetvis hittade vi inte den vägen och åkte därför den lila vägen.

Pusss!

Majblomma

Majblomma
Kan inte få ur Afroos ’VA SA?!’-röst ur hjärnan nu.

Internet la av i tio minuter innan, jag hann starta om datorn, reseta modemet, pilla på mammas dator, gråta en skvätt i fosterställning men sen kom självmordstankarna och jag valde att gå och lägga mig.
Då såg jag att det var igång igen. NÄRA DÖDEN UPPLEVELSE!
Dagens teknologi..

Pusss!

Nära döden upplevelse.

Sofia skulle köra hem mig igår och en jävla bil från absolut ingenstans (höger) kör rakt ut mot oss!
Bilen var mindre än en decimeter från att köra in i passagerar sidan (DÄR JAG SATT).
Fan tog nog minst tjugo minuter innan jag kunde svälja mitt hjärta igen.

Att folk kör som idioter visste man redan men vissa är fan helt ***** ******* i hjärnan!

Vänta bara tills jag får körkort!

Nä, nu är jag upprörd.
Pusss!

Nära döden upplevelse.

Jag blir sur när jag hör att folk klagar på andra för att deras rum inte är städat.
Det har nog aldrig hänt mig, men jag antar att det måste hända någonstans.
Eller jo, det har hänt mig..

Men min poäng är att allt som ligger på golvet, som gör det lite svårt att ta sig fram eller att öppna dörren, gör nytta!

Klädhögen räddade precis mitt liv!
Jag skulle förflytta mig från sängen till datorn, för att jag fick en snilleblixt om ett nytt blogginlägg (som jag nu för övrigt har glömt av), då jag snubblade och föll ner på marken. Hela mitt liv flashades förbi i mitt huvud och jag kände att slutet var nära. Men sedan räddades jag av den mjuka ytan av mina egna kläder.

Utan min slarvighet hade jag antagligen legat i koma nu. Det finns ingen annan än jag som kan ta på mig äran och berömmelsen för mina handlingar. Jag tänker framåt.

Åh du vackra klädhög, må du aldrig försvinna. <3

Pusss!