Författare: Nea

Ännu ett norrsken som jag sovit bort och fått bilder på morgonen efter. Denna gången var jag dock på jobbet men Robin har tydliga instruktioner om att vääääckaaa miiiiig!

Dessa bilder tog han snabbt med mobilen, i kallingarna, på loftgången..

Kvinnan från OKQ8 alltså, jag kom på det nu.

Asså, jag vet inte ens vart jag ska börja. De senaste dagarna har varit så intensiva med problem efter problem. Jag har dragit på mig virus både fysiskt och i datorn.
Den tog först över min Instagram, sen Facebook, sen Steam, Discord. Tillochmed Etsy! Den har skrivit till alla jag någonsin haft kontakt med där, en länk och något på Spanska. Men trevlig har den vart så mitt rykte är inte helt i botten ännu.

Jag har installerat om datorn treeee gånger nu och mobilen två gånger. Jag har typ 80 nya olästa mail om lösenordsbyten och meddelanden fr¨ån alla som undrar what the fuuuuck is going ooon! Jag har pratat med folk jag inte pratat med på åratal som alla undrar hur jag lyckats med det här. Jag kan inte säga mycket i nuläget då det inte är preskriberat ännu, men det rimmar lite på Migrate Pay.

Alltså, idag… Påtal om något helt annat. Jag var påväg in på OKQ8 när vi var och tvättade Humlan. Så såg jag en kvinna som jag kände igen men inte kunde placera. Fick lite småpanik så jag stirrade på vilka typer av korvar de har där, cheddar & chili minsann! Men sen ser jag i periferiet hur kvinnan vänder sig och sedan hör jag det fruktade ”näääämeeeeeen, äre inte duuuuu?” och så pekar hon på mig, antagligen för att hon inte heller vet mitt namn och måste få mig att inse att hon pratar om mig. ”Jooo, heeeeeej!” kommer ur mig, lite småprat om hur hon haft det sen ”senast”. (Allt är bra). Sedan lämnar hon affären och jag skyndar mig att betala, springer efter henne lite diskret och skriver ned regskylten på bilen hon hoppar in i. Det hjälpte inte alls, den tillhörde en 70-årig man från Vikmanshyttan med noll kopplingar till någon jag någonsin hört talas om.

Men jösses vad jag stör mig på att inte komma på varifrån jag känner henne. Jag ser ju henne framför mig, jag känner henne, MEN HUR??


Humlan blev fin i varje fall, och hon är superlätt att hitta på parkeringar!

Okej, så det omtalade mötet med en nyanställd sjuksköterskestudent på lasarettet i Avesta. Stackarn hade sin andra dag där och skulle ta mitt blod. Inte av själviska skäl utan det behövdes för att kunna se om något var fel….. I alla fall, jag sa att jag är superlätt att sticka och att blodet bara forsar ur mig när det väl är igång. Så hon började med sin lilla heroin band runt armen och förberedde. Jag kände hur hon skakade hela tiden, tillochmed sängen skakade för att hon hade benen mot den. Allting skakade! Inte sådär superbra tecken på ett blodprov.. Sen hugger hon mig, det gör ont, det brukar inte göra ont. Jag känner hur det bara sprutar blod mot henne, mot sängen, överallt. Sprutt! Hon börjar nervöst skratta och säger att det minsann aldrig hänt innan! Sen fortsätter hon som vanligt och tömmer mig på blod. Säger att jag kommer få ett litet blåmärke där.

Jodå, det fick jag. Det syns….

Det var inte mer dramatiskt än så, kanske man skulle vart där. Mariella fick sig ett gott skratt i alla fall, hon satt som åskådare till det här kalaset.

Efter sjukhuset passade jag och Mariella på att dra förbi Biltema. För vad gör man inte när man har sjukt ont och virus i kroppen?
Mariella hittade massa minisar och storisar att jämföra.



Kolla vad nöööööjd ho’ ééééé.

Jag har muckat från sjukhuset. Det blev ingen lång visit som tur var. Humlan kommer imorgon så jag kan aaaabsoooolut inte stanna över någonstans.

Men jag gillar aldrig när vi måste stanna för att Mariella ska hitta bilnycklarna. Om hon ens har de med sig…

Yep, that’s me. You’re probably wondering how I got here.

Så var man här igen, på sjukhuset i Avesta. (Okej, senast tog de mig till Falu lasarett och nu råkar jag vara på Avesta lasarett men liksom, sjukhuset i allmänhet…)

Jag fick sånna hugg-känslor i bröstet. Som om någon högg mig med en kniv flera gånger och sen lämnade kniven i mitt bröst och gick och tog en fika. Senare9 lugnade det ned sig och blev mer som en nål som fastnat i bröstet och sved. Men läkaren tyckte ändå att jag skulle ta mig till sjukhuset för en kontroll. Jag som var på jobbet och allt. Snälla Mariella tog mig till sjukhuset (1-1 nu) efter att jag hittat en ersättare på jobbet. Behövde inte vänta allt för länge på en läkare som, efter mina fina charader om vart och hur det gjorde ont, diagnostiserade mig med Pleurit, eller lungsäcksinflammation som det också heter.. Det uppkommer efter att man fått virus i kroppen som gör att bröstkorgen och lungorna gnider sig mot varandra och orsakar den huggande smärtan.
Jag fick smärtstillande och went on my way.

Men inte efter att en sköterska mördat min arm. More on that later!

Robin bygger ihop sin nya dator medan det känns som att jag faktiskt gör allt jobb… Han skruvar, svär och letar efter en skruv som borde finnas men mystiskt försvunnit i ett parallellt universum av datorbyggen.

Under tiden har jag minsann också varit produktiv, jag har fått nya RAM-minnen (handmedowns) och jag har äntligen byggt ihop min stol med dynan jag fick hem för två månader sedan. Ja, två månader. Låt oss ignorera den tidsaspekten. Lillan övervakar allt med den skeptiska blicken hos någon som vet att människor är ineffektiva varelser.

Det känns skönt att vara tillbaka på banan igen. Ibland ligger saker bara där och väntar på att bli gjorda, och när man väl tar tag i dem undrar man varför man inte gjorde det tidigare. Antagligen för att soffan var mjuk och scrollande är lättare än skruvande. RAM-minnena är på plats, stolen är redo och jag är redo!

Kanske är det dags att fira med en paus? Eller ska jag rida vidare på den här produktiva vågen? Vi får se. Just nu njuter jag bara av känslan att ha fått saker gjort, och av att det inte är jag som måste leta efter den där försvunna skruven!