Kategori: Psykisk ohälsa

Vill ni ge blod? Men har en helvetes massa mediciner? – GÖR SOM JAG!

Tidigare har jag inte tänkt att jag inte får ge blod då jag gått på rätt ”TuNgA” mediciner, så som Lithium.. Även nu har jag, enligt blodgivar-damens uttryck, ”en himla radda” mediciner. Stackarn fick gå genom ett dussintal olika läkemedel för att se så allting är okejat att poppa när man ska ge blod.
Vi kom ungefär halvvägs i min lista när hon sa att ”jo, men vi får nog ta och läsa vidare nästa gång du kommer”. Hon kände ju givetvis igen majoriteten av läkemedlen, men ville vara säker såklart. Absolut, de skulle ju precis stänga när vi klampade in och drog ut på deras arbetstid.

Men alla mina mediciner ska vara okej att ge blod med. Och då har jag en hel del, kan jag ju säga. Varav några är narkotika-klassade. Så har ni mycket eller starka mediciner? Vill ni ge blod? Gå till blodbanken, eller ring dem, nämn att du har en del preparat du är osäker på, så ska du nog se att det går bra ändå. Eller rådfråga ChatGPT eller Gemini..
Inga ursäkter!!!

Pusss!

Rubr

Idag har jag gjort allting halvt..
Jag bäddade halva sängen innan jag gav upp, jag tvättade inte ens hälften av tvätten och bar upp smutsiga kläder för att försöka igen en annan dag. Jag sågade sönder halva min sko, insåg att det var en dum idé när jag kommit halvvägs men då var det försent.
Min akatisi går överstyr, jag kan inte sitta still, jag kan inte stå, jag kan inte ligga. Jag börjar på saker men ADHDn tar över och jag hittar andra projekt. De två tillsammans orsakar kaos. Inte bara i kroppen och skallen på mig utan även i vårt hem.

Jag är så halvdan att jag inte ens kommer att publicera detta inlägg förrän om typ två veckor, när detta förhoppningsvis är totalt irrelevant.

Men jag börjar friskna till från min influensa nu. Kanske tillochmed kan jobba på torsdag, what a treat. No really, a treat.
Vart borta så mycket nu att jag saknar tanta.

Nu blire jobb igen..

Jaaaaaaaaaaaaaag ska tillbaka på jobbet. Efter fem veckors sjukskrivning.
Jag vet inte riktigt hur jag känner över det. Skönt att få komma till användning, vara en i samhället, typ….?

Min brukare brukar visa mycket uppskattning och säga att hn saknat mig. 
Det tycker jag om.

Vi får se hur det går..

Den där gången jag överdoserade

Så, ni vet när man ska göra något vuxet och ansvarsfullt, som att fixa sina mediciner för veckan? Ja, precis. Dosetter, medicinbollar och hela det där projektet som tar mer energi än ett gympass för oss med kroniska sjukdomar.
I fredags var jag… låt oss säga lagom ambitiös. Jag orkade inte lägga mina Imovane, (Ni vet, sömntabletterna som ska få en att slockna som en klubbad säl) i dosetten som vanligt, utan tänkte att ”äsch, jag lägger dem alla i en tom medicinboll bredvid sängen så fixar jag det sen”. Smart va?

Men sen igår kväll, som vilken annan kväll, tog jag mina vanliga kvällstabletter. Sen skulle jag ta min Imovane, och där låg ju bollen fint vid sängen. Utan att riktigt reflektera över vad jag gjorde, tog jag hela bollen som en shot. En shot som innehöll två veckors Imovane. Japp. 13 tabletter 7,5mg Imovane.

När jag väl hade insett mitt misstag så gick jag till badrummet för att spy. Inga piller, bara mitt ego som kom upp. Robin ringde giftcentrealen och på något vänster så kom en ambulans med blåljus och hämtade oss.
Och alltså, när vi kom in så var alla så där jobbigt misstänksamma. Ni vet, som om jag försökt ta livet av mig. Jag bah ”NEJ, jag är bara lat och klantig, tack så mycket!” Men det var ju ingen som riktigt trodde på det.

Så ja, tips från coachen: var inte lat med medicinerna. Eller ja, var lat, men inte så lat att du riskerar att förvandla din kvällstablett till en hel buffé.

Och till sjukvården som trodde jag försökte checka ut från livet: ibland är det bara ADHD och lathet som möts i en vacker krasch.

När det är dags att säga hejdå

Jag och mina läkare har bestämt oss för att jag ska börja trappa ned på vissa mediciner och ta bort en annan helt. Vissa stoppar min fetmaoperation och vissa stoppar… well, mig. Läkaren från Bariatriska hade skrivit, and I quote ”hon kan vara olämplig att operera med tanke på hennes massiva psykiatriska problematik och massiva medicinering” SÅ, nu gör vi något åt den massiva medicineringen!

För mig har det varit mycket funderingar kring vad jag vill må bra av, och vad som bara är att ”överleva”. Jag vill må bra. Inte bara existera. Och när vissa tabletter gör att kroppen känns som sirap och hjärnan går på sparlåga, då är det kanske dags att omvärdera. Men jag mår bra, bättre än jag gjort på flera år. Därför är det tydligen bästa tillfället för dessa drastiska förändringar..
Bättre än att sluta när jag mår dåligt.

Men nej, jag ska inte sluta tvärt (jag är galen, men inte så galen). Jag kommer trappa ner, sakta men säkert, tillsammans med min läkare. För jag vet också att kroppen är som ett gnälligt barn när man börjar ta bort något den vant sig vid.
Och ja, jag är både pepp och livrädd. Mest pepp. Lite rädd. Mest för att jag vet att det kan bli en bergochdalbana. Men jag är redo att åka typ.

Jag kommer självklart uppdatera här hur det går, för det lär ju bli en show värdig Netflix eller åtminstone en dålig realityserie på Max.

För er som är nyfikna så ska jag helt ta bort min Reagila (Kariprazin) och trappa ned Lyrica (Pregabalin). Imovane (Zopiklon) ska vi även trappa ned, det ser jag inte fram emot. Vi börjar idag.

Godis

För några månader sen så gjorde jag världens kap. En godisautomat! Som jag har till mina mediciner.


Just nu är den lite klen, har inte fyllt på på ett tag. Vi håller på och mixtrar med mina mediciner just nu så jag känner att det inte är så smart att fylla den. Har väl cirka två veckor där i nu.

Men jag älskar den! Nostalgi! Minns när jag och Afroo var i min mormors sommarstuga som barn och gick till affären och slösade alla pengar vi hade i sånna här maskiner, efter att vi köpt glass såklart.

Oops

Sitter på jobbet nu, kom nyss hit. Råkade visst ta dubbelt av min morgondos och börjar bli lite snurrig nu. Inget däri är farligt att ta dubbelt av, det är inte som när jag hade Lithium. Men snurrig blir man visst. Känner ett visst lugn i kroppen, som om jag är lite full. Hoppas det går över snart. Orkar inte detta hela dygnet..

New lease on life

Det är ingen hemlighet att jag senaste tiden bara velat gå och lägga mig för dagen för att jag orkar inte vara vaken, har ingen lust eller styrka till det. Så att jag förberedde mig för sängen vid 15 var inte något ovanligt.
Märkte av igårkväll att det var lite skillnad på den delen.
Då ville jag lägga mig för att få sova.
Nu, ett tag och några nya tabletter senare, så kände jag ”jag vill lägga mig nu så jag kan vakna snabbare”.
Trevlig omväxling.

Okej, den kanske ska tas på dagen den

Lite över två veckor och jag vet redan hur det är att ta nya medicinen vid fel tillfälle. Råkade ta morgondosen på kvällen, gick och la mig, kunde knappt somna men sen gick det, vaknade som vanligt vid 2, mår röööÖÖööv, jag är yr, kallsvettas, vågar knappt gå och hämta vatten för jag är så snurrig. Det höll på några timmar så jag valde att kolla dosetten, där ligger min kvällsdos med sömntabletterna i. Förklarar en del! Låg vaken till strax efter 8 där jag lyckades somna till 12. Sköönt. Var så himla trött och idag ska ju till Ikea en snabb sväng med Virre, för att hämta nya hyllan till badrummet.

Blablalba

Är väl sjunde natten i rad som jag inte kunnat somna om ifall jag vaknat. Får ta upp det på nästa möte i Avesta. Ska dit 1a februari tillsammans med Kraften och Försäkringskassan för att träffa min läkare och göra upp en plan för mig. Folket här uppe lägger verkligen ned tid på sina patienter, det är ju heltokigt!
Ska även se ifall vi kan diskutera behandlingen av min nybekräftade ADHD.

Och min fasta vårdkontakt har slutat! Jag har drivit henne till vansinne! Hoppas nästa jag får är som min kära Andrea nere i Borås, droppar aldrig henne alltså.
Vi får se.

Freeloader

Förra veckan var jag på årsmöte (årsbesök, jag vill bara låta viktig), med psykiatrin. Trodde det skulle ta max 20min så jag släpade med mig Mariella som snällt väntade hela timmen på mig. Allt gick superbra och det känns som att vi har någorlunda koll på läget.

Sen kom denna lilla jäklen och freeloada lika mycket som jag på vägen hem. Han måste nog inte insett att Mariella inte ser fler än en nolla på hastighetsmätaren och därmed tror att hon är tillbaka på 10km/h och ökar därför såklart på. Imponerande av honom dock, kan tänka mig att det är lite som att sätta sig i en karusell på Liseberg där bältet inte helt sitter på plats me det inser man inte förrän man är halvvägs upp för backen. Han hängde minsann kvar nästan halva resan.️
Tills han flög av ????????️⚰

Supermöte

Idag var jag på möte med de tre stora krafterna, if I may – Försäkringskassan, min läkare och Kraften. All in one place.
Fick svar på alla mina frågor angående nya jobbet, vad som händer och kan hända. Känns skönt att ha alla de tre bakom mig även om de inte är ”aktiva” i mitt liv. Har verkligen haft tur med alla mina personer jag fått. Fjäsk fjäsk.

Liten update om idag.

Lite andra tankar

Aktivitetsersättningen jag har tar slut nästa månad i och med att jag fyller 30. Paniken växer, inte för att jag numera måste börja tycka i ålder 30-40 i enkäter, (jag kommer föralltid förbli 23). Utan för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra, Försäkringskassan gjorde planen klar redan i mars att jag inte skulle kunna jobba innan oktober och vi ska därför ansöka om särskild sjukpenning. Problemet är väl att jag då behöver läkarintyg och jag ännu en gång måste träffa stolpskottet till läkare jag fått ordinerad.

Lite tankar

Allting bränner, det sticker och ger obehag, av ingen annan anledning än att min hud inte känns som min egen.
Höga ljud, som när dörren går igen, drar igång det mer. Det bränner i armarna och tar tid innan det försvinner. Av ett enkelt ljud. Min hjärna är blurrig och jag minns ingenting. Jag får minnesluckor stora som ”vart fan är jag” vid flera tillfällen. Jag känner extrem stress i kroppen av att tiden inte går så snabbt så jag kan lägga mig igen. Jag är inte kvar i min kropp.
Denna tillhör inte mig.