Var går gränsen för att hälsa på sina grannar?
Möter jag dem i trappan så hälsar jag, utanför huset också, om jag skulle känna igen dem på stan eller i affären och de uppenbarligen känner igen mig så hälsar jag självklart.
Men om jag kommer upp på gården, sneglar upp mot fönstret och ser frun i familjen stå och prata i telefon och titta ut och se mig.
Ska jag vinka då? Ska jag le eller nicka? Det är väl lite väl personligt va?
Hade någon sett mig stå i fönstret och prata i telefon och denne sedan hade vinkat så hade jag nog tyckt att det var lite skumt. Speciellt för att vi bor på andra våningen och det kan bli lite svårt för dem att faktiskt se in i vårt fönster, sen har jag mitt sminkbord stående där så om jag ska kunna se dem så måste jag böja mig över det i en otroligt obehaglig ställning, det skulle inte hända. Sen har vi så dålig täckning i lägenheten allmänt så jag hade inte stått i sovrummet och pratat i telefon från första början.
Vardagsrumsfönstret har inte direkt någon utsikt mer än träd och vid köksfönstret så har vi ju bord-problemet igen. För att inte tala om hur konstigt det hade blivit om jag hade stuckit ut huvudet genom badrumsfönstret!
På tal om det så har vi flera gånger fått höra ’Höhöhhö, såg dig när du duschade innan när jag gick förbi.. hehehe’ dock är det frostat glas så man ser bara silhuetter (egentligen är det en icke-genomskinlig stor platsbit över men frostat glas låter lyxigare.) Man vet aldrig riktigt vad man ska svara på det…
Jag vinkade i alla fall inte. Men jag sa ’hej’ superglatt i onsdags när jag sprang upp och ned till tvättstugan. Så jag är nog inte en allt för värdelös granne.
That is all.
