Så, ni vet när man ska göra något vuxet och ansvarsfullt, som att fixa sina mediciner för veckan? Ja, precis. Dosetter, medicinbollar och hela det där projektet som tar mer energi än ett gympass för oss med kroniska sjukdomar.
I fredags var jag… låt oss säga lagom ambitiös. Jag orkade inte lägga mina Imovane, (Ni vet, sömntabletterna som ska få en att slockna som en klubbad säl) i dosetten som vanligt, utan tänkte att ”äsch, jag lägger dem alla i en tom medicinboll bredvid sängen så fixar jag det sen”. Smart va?
Men sen igår kväll, som vilken annan kväll, tog jag mina vanliga kvällstabletter. Sen skulle jag ta min Imovane, och där låg ju bollen fint vid sängen. Utan att riktigt reflektera över vad jag gjorde, tog jag hela bollen som en shot. En shot som innehöll två veckors Imovane. Japp. 13 tabletter 7,5mg Imovane.
När jag väl hade insett mitt misstag så gick jag till badrummet för att spy. Inga piller, bara mitt ego som kom upp. Robin ringde giftcentrealen och på något vänster så kom en ambulans med blåljus och hämtade oss.
Och alltså, när vi kom in så var alla så där jobbigt misstänksamma. Ni vet, som om jag försökt ta livet av mig. Jag bah ”NEJ, jag är bara lat och klantig, tack så mycket!” Men det var ju ingen som riktigt trodde på det.
Så ja, tips från coachen: var inte lat med medicinerna. Eller ja, var lat, men inte så lat att du riskerar att förvandla din kvällstablett till en hel buffé.
Och till sjukvården som trodde jag försökte checka ut från livet: ibland är det bara ADHD och lathet som möts i en vacker krasch.