Ny datåååår

Robin bygger ihop sin nya dator medan det känns som att jag faktiskt gör allt jobb… Han skruvar, svär och letar efter en skruv som borde finnas men mystiskt försvunnit i ett parallellt universum av datorbyggen.

Under tiden har jag minsann också varit produktiv, jag har fått nya RAM-minnen (handmedowns) och jag har äntligen byggt ihop min stol med dynan jag fick hem för två månader sedan. Ja, två månader. Låt oss ignorera den tidsaspekten. Lillan övervakar allt med den skeptiska blicken hos någon som vet att människor är ineffektiva varelser.

Det känns skönt att vara tillbaka på banan igen. Ibland ligger saker bara där och väntar på att bli gjorda, och när man väl tar tag i dem undrar man varför man inte gjorde det tidigare. Antagligen för att soffan var mjuk och scrollande är lättare än skruvande. RAM-minnena är på plats, stolen är redo och jag är redo!

Kanske är det dags att fira med en paus? Eller ska jag rida vidare på den här produktiva vågen? Vi får se. Just nu njuter jag bara av känslan att ha fått saker gjort, och av att det inte är jag som måste leta efter den där försvunna skruven!

Den där gången jag överdoserade

Så, ni vet när man ska göra något vuxet och ansvarsfullt, som att fixa sina mediciner för veckan? Ja, precis. Dosetter, medicinbollar och hela det där projektet som tar mer energi än ett gympass för oss med kroniska sjukdomar.
I fredags var jag… låt oss säga lagom ambitiös. Jag orkade inte lägga mina Imovane, (Ni vet, sömntabletterna som ska få en att slockna som en klubbad säl) i dosetten som vanligt, utan tänkte att ”äsch, jag lägger dem alla i en tom medicinboll bredvid sängen så fixar jag det sen”. Smart va?

Men sen igår kväll, som vilken annan kväll, tog jag mina vanliga kvällstabletter. Sen skulle jag ta min Imovane, och där låg ju bollen fint vid sängen. Utan att riktigt reflektera över vad jag gjorde, tog jag hela bollen som en shot. En shot som innehöll två veckors Imovane. Japp. 13 tabletter 7,5mg Imovane.

När jag väl hade insett mitt misstag så gick jag till badrummet för att spy. Inga piller, bara mitt ego som kom upp. Robin ringde giftcentrealen och på något vänster så kom en ambulans med blåljus och hämtade oss.
Och alltså, när vi kom in så var alla så där jobbigt misstänksamma. Ni vet, som om jag försökt ta livet av mig. Jag bah ”NEJ, jag är bara lat och klantig, tack så mycket!” Men det var ju ingen som riktigt trodde på det.

Så ja, tips från coachen: var inte lat med medicinerna. Eller ja, var lat, men inte så lat att du riskerar att förvandla din kvällstablett till en hel buffé.

Och till sjukvården som trodde jag försökte checka ut från livet: ibland är det bara ADHD och lathet som möts i en vacker krasch.

När det är dags att säga hejdå

Jag och mina läkare har bestämt oss för att jag ska börja trappa ned på vissa mediciner och ta bort en annan helt. Vissa stoppar min fetmaoperation och vissa stoppar… well, mig. Läkaren från Bariatriska hade skrivit, and I quote ”hon kan vara olämplig att operera med tanke på hennes massiva psykiatriska problematik och massiva medicinering” SÅ, nu gör vi något åt den massiva medicineringen!

För mig har det varit mycket funderingar kring vad jag vill må bra av, och vad som bara är att ”överleva”. Jag vill må bra. Inte bara existera. Och när vissa tabletter gör att kroppen känns som sirap och hjärnan går på sparlåga, då är det kanske dags att omvärdera. Men jag mår bra, bättre än jag gjort på flera år. Därför är det tydligen bästa tillfället för dessa drastiska förändringar..
Bättre än att sluta när jag mår dåligt.

Men nej, jag ska inte sluta tvärt (jag är galen, men inte så galen). Jag kommer trappa ner, sakta men säkert, tillsammans med min läkare. För jag vet också att kroppen är som ett gnälligt barn när man börjar ta bort något den vant sig vid.
Och ja, jag är både pepp och livrädd. Mest pepp. Lite rädd. Mest för att jag vet att det kan bli en bergochdalbana. Men jag är redo att åka typ.

Jag kommer självklart uppdatera här hur det går, för det lär ju bli en show värdig Netflix eller åtminstone en dålig realityserie på Max.

För er som är nyfikna så ska jag helt ta bort min Reagila (Kariprazin) och trappa ned Lyrica (Pregabalin). Imovane (Zopiklon) ska vi även trappa ned, det ser jag inte fram emot. Vi börjar idag.

Gudmor? JAG?

Asså jag smäller aaaaaaaaaaaaaaav så gullligt.
Vad gör man som gudmor? Vad ger man i present? Vad förväntas av en???? Afroo var inte till hjälp öööÖÖöööööverhuvudtaget.
Jag inser att det förväntas att man ska hålla i barnet, det gör jag. Men jag tänkte att Danne kunde få göra det, han ska vara gudfar.

Men nu har vi det lilla kruxet att jag egeentligeen inte får vara gudmor för att jag inte är döpt i Svenska kyrkan, eller någon kyrka alls för den delen.
Meeeeen, jag tänker att de inte frågar? Annars kan man ljuga? Ska man ha bevis med sig? De borde väl se att jag inte brinner upp vid ingången och vara nöjda med det tycker man. Bara prästfan inte läser min blogg nu med..

Bild av ChatGPT. Nu måste jag klippa kort och pierca septum…

Hallå? Någon där?

Jaha, här sitter jag och stirrar in i bloggen som om den vore ett gammalt ex jag inte riktigt orkar ta tag i. Det var ett tag sen, va? Och nej, jag har inte gått vilse i skogen eller rymt till Bahamas (även om det hade varit trevligt, det där med Bahamas alltså).

Jag har tänkt flera gånger att ”idag ska jag blogga, idag händer det!”, och sen har hjärnan bah 404 Error. Motivation not found.
Så vad har jag gjort istället? Tja, förutom att jonglera livet (och nej, inte bokstavligen – jag är inte så koordinerad), har jag också pysslat med annat som har stulit både min tid och energi. Och när jag väl haft en stund över har hjärnan varit typ ”Nej tack, vi har stängt för dagen.”

Men här är en bild på Lillan från igår, as per usual

Vårkänslor

Idag har jag ordentliga vårkänslor, vaknade 04:25 och kunde inte somna om. Jag har gjort fotbad, fotmask, en everything shower och nu ska jag snart iväg på ärenden som jag skjutit upp i månader. Ska till urmakaren och fixa 5 klockor som inte fungerar. Jaaa, vi har ju ingen klocka som fungerar i detta hushållet. Ingen analog i alla fall. Sedan ska jag lämna tillbaka biblioteksboken jag lånat om 5 gånger…

En fotopromenad kanske???

EDIT: Jag glömde den satans boken, igen.