Kategori: Psykisk ohälsa

Den där gången jag överdoserade

Så, ni vet när man ska göra något vuxet och ansvarsfullt, som att fixa sina mediciner för veckan? Ja, precis. Dosetter, medicinbollar och hela det där projektet som tar mer energi än ett gympass för oss med kroniska sjukdomar.
I fredags var jag… låt oss säga lagom ambitiös. Jag orkade inte lägga mina Imovane, (Ni vet, sömntabletterna som ska få en att slockna som en klubbad säl) i dosetten som vanligt, utan tänkte att ”äsch, jag lägger dem alla i en tom medicinboll bredvid sängen så fixar jag det sen”. Smart va?

Men sen igår kväll, som vilken annan kväll, tog jag mina vanliga kvällstabletter. Sen skulle jag ta min Imovane, och där låg ju bollen fint vid sängen. Utan att riktigt reflektera över vad jag gjorde, tog jag hela bollen som en shot. En shot som innehöll två veckors Imovane. Japp. 13 tabletter 7,5mg Imovane.

När jag väl hade insett mitt misstag så gick jag till badrummet för att spy. Inga piller, bara mitt ego som kom upp. Robin ringde giftcentrealen och på något vänster så kom en ambulans med blåljus och hämtade oss.
Och alltså, när vi kom in så var alla så där jobbigt misstänksamma. Ni vet, som om jag försökt ta livet av mig. Jag bah ”NEJ, jag är bara lat och klantig, tack så mycket!” Men det var ju ingen som riktigt trodde på det.

Så ja, tips från coachen: var inte lat med medicinerna. Eller ja, var lat, men inte så lat att du riskerar att förvandla din kvällstablett till en hel buffé.

Och till sjukvården som trodde jag försökte checka ut från livet: ibland är det bara ADHD och lathet som möts i en vacker krasch.

När det är dags att säga hejdå

Jag och mina läkare har bestämt oss för att jag ska börja trappa ned på vissa mediciner och ta bort en annan helt. Vissa stoppar min fetmaoperation och vissa stoppar… well, mig. Läkaren från Bariatriska hade skrivit, and I quote ”hon kan vara olämplig att operera med tanke på hennes massiva psykiatriska problematik och massiva medicinering” SÅ, nu gör vi något åt den massiva medicineringen!

För mig har det varit mycket funderingar kring vad jag vill må bra av, och vad som bara är att ”överleva”. Jag vill må bra. Inte bara existera. Och när vissa tabletter gör att kroppen känns som sirap och hjärnan går på sparlåga, då är det kanske dags att omvärdera. Men jag mår bra, bättre än jag gjort på flera år. Därför är det tydligen bästa tillfället för dessa drastiska förändringar..
Bättre än att sluta när jag mår dåligt.

Men nej, jag ska inte sluta tvärt (jag är galen, men inte så galen). Jag kommer trappa ner, sakta men säkert, tillsammans med min läkare. För jag vet också att kroppen är som ett gnälligt barn när man börjar ta bort något den vant sig vid.
Och ja, jag är både pepp och livrädd. Mest pepp. Lite rädd. Mest för att jag vet att det kan bli en bergochdalbana. Men jag är redo att åka typ.

Jag kommer självklart uppdatera här hur det går, för det lär ju bli en show värdig Netflix eller åtminstone en dålig realityserie på Max.

För er som är nyfikna så ska jag helt ta bort min Reagila (Kariprazin) och trappa ned Lyrica (Pregabalin). Imovane (Zopiklon) ska vi även trappa ned, det ser jag inte fram emot. Vi börjar idag.

Godis

För några månader sen så gjorde jag världens kap. En godisautomat! Som jag har till mina mediciner.


Just nu är den lite klen, har inte fyllt på på ett tag. Vi håller på och mixtrar med mina mediciner just nu så jag känner att det inte är så smart att fylla den. Har väl cirka två veckor där i nu.

Men jag älskar den! Nostalgi! Minns när jag och Afroo var i min mormors sommarstuga som barn och gick till affären och slösade alla pengar vi hade i sånna här maskiner, efter att vi köpt glass såklart.

Oops

Sitter på jobbet nu, kom nyss hit. Råkade visst ta dubbelt av min morgondos och börjar bli lite snurrig nu. Inget däri är farligt att ta dubbelt av, det är inte som när jag hade Lithium. Men snurrig blir man visst. Känner ett visst lugn i kroppen, som om jag är lite full. Hoppas det går över snart. Orkar inte detta hela dygnet..

New lease on life

Det är ingen hemlighet att jag senaste tiden bara velat gå och lägga mig för dagen för att jag orkar inte vara vaken, har ingen lust eller styrka till det. Så att jag förberedde mig för sängen vid 15 var inte något ovanligt.
Märkte av igårkväll att det var lite skillnad på den delen.
Då ville jag lägga mig för att få sova.
Nu, ett tag och några nya tabletter senare, så kände jag ”jag vill lägga mig nu så jag kan vakna snabbare”.
Trevlig omväxling.

Okej, den kanske ska tas på dagen den

Lite över två veckor och jag vet redan hur det är att ta nya medicinen vid fel tillfälle. Råkade ta morgondosen på kvällen, gick och la mig, kunde knappt somna men sen gick det, vaknade som vanligt vid 2, mår röööÖÖööv, jag är yr, kallsvettas, vågar knappt gå och hämta vatten för jag är så snurrig. Det höll på några timmar så jag valde att kolla dosetten, där ligger min kvällsdos med sömntabletterna i. Förklarar en del! Låg vaken till strax efter 8 där jag lyckades somna till 12. Sköönt. Var så himla trött och idag ska ju till Ikea en snabb sväng med Virre, för att hämta nya hyllan till badrummet.

Blablalba

Är väl sjunde natten i rad som jag inte kunnat somna om ifall jag vaknat. Får ta upp det på nästa möte i Avesta. Ska dit 1a februari tillsammans med Kraften och Försäkringskassan för att träffa min läkare och göra upp en plan för mig. Folket här uppe lägger verkligen ned tid på sina patienter, det är ju heltokigt!
Ska även se ifall vi kan diskutera behandlingen av min nybekräftade ADHD.

Och min fasta vårdkontakt har slutat! Jag har drivit henne till vansinne! Hoppas nästa jag får är som min kära Andrea nere i Borås, droppar aldrig henne alltså.
Vi får se.

Freeloader

Förra veckan var jag på årsmöte (årsbesök, jag vill bara låta viktig), med psykiatrin. Trodde det skulle ta max 20min så jag släpade med mig Mariella som snällt väntade hela timmen på mig. Allt gick superbra och det känns som att vi har någorlunda koll på läget.

Sen kom denna lilla jäklen och freeloada lika mycket som jag på vägen hem. Han måste nog inte insett att Mariella inte ser fler än en nolla på hastighetsmätaren och därmed tror att hon är tillbaka på 10km/h och ökar därför såklart på. Imponerande av honom dock, kan tänka mig att det är lite som att sätta sig i en karusell på Liseberg där bältet inte helt sitter på plats me det inser man inte förrän man är halvvägs upp för backen. Han hängde minsann kvar nästan halva resan.️
Tills han flög av 😔🕷️⚰

Supermöte

Idag var jag på möte med de tre stora krafterna, if I may – Försäkringskassan, min läkare och Kraften. All in one place.
Fick svar på alla mina frågor angående nya jobbet, vad som händer och kan hända. Känns skönt att ha alla de tre bakom mig även om de inte är ”aktiva” i mitt liv. Har verkligen haft tur med alla mina personer jag fått. Fjäsk fjäsk.

Liten update om idag.

Lite andra tankar

Aktivitetsersättningen jag har tar slut nästa månad i och med att jag fyller 30. Paniken växer, inte för att jag numera måste börja tycka i ålder 30-40 i enkäter, (jag kommer föralltid förbli 23). Utan för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra, Försäkringskassan gjorde planen klar redan i mars att jag inte skulle kunna jobba innan oktober och vi ska därför ansöka om särskild sjukpenning. Problemet är väl att jag då behöver läkarintyg och jag ännu en gång måste träffa stolpskottet till läkare jag fått ordinerad.

Lite tankar

Allting bränner, det sticker och ger obehag, av ingen annan anledning än att min hud inte känns som min egen.
Höga ljud, som när dörren går igen, drar igång det mer. Det bränner i armarna och tar tid innan det försvinner. Av ett enkelt ljud. Min hjärna är blurrig och jag minns ingenting. Jag får minnesluckor stora som ”vart fan är jag” vid flera tillfällen. Jag känner extrem stress i kroppen av att tiden inte går så snabbt så jag kan lägga mig igen. Jag är inte kvar i min kropp.
Denna tillhör inte mig.

Psykupdate

En liten uppdatering om mitt liv, psykiska liv vill säga.
Jag har varit i Avesta igen, fick träffa en sjuksköterska som heter Lotta, otroligt mysig var hon, men hon hade som alla andra inte fått eller läst min journal. Jag har väntat på den här tiden i fyra månader och sen är de inte så värst pålästa om vem jag är. Det har hänt tidigare men för två månader sen sa de att jag får en tid med en sköterska först efter att de fått min journal. Som de sen hade tre dagar senare. Vad gjorde det för skillnad är väl frågan då? Får se när jag får nästa tid, vi diskuterade det inte.
Vi får se hur det går.

Kom in här, inte alls suspicious

Jag har äntligen fått min tid till nya psykiatrimottagningen, gick himla lätt att ta sig till Avesta och busschaufförerna är ju to die for (inkluderar Danne såklart). Gick in i huvudbyggnaden för att se vart jag skulle. Inte en jävel hade mask på sig, ingen i personalen och ingen patient. Då ser ju jag som skulle vara lite duktig idag helt malplacerad ut! Off it goes!



Blev skickad ut med en karta och kommer fram till psykiatibyggnaden. Ett fucking hyreshus! När jag satt i väntrummet så såg jag att jag satt i Afroos gamla hus. Trappen, hissen. Allt samma! Oh the flashbacks!

Sammanfattning av #BES2020

Yay! Avslutningsdag på BES!

Men som jag nämnde tidigare så avbröt jag min behandling och lämnade BES 8 av 10 veckor in.
Jag kände att sitta och sjunga Kumbaya och lära oss känna våra tår genom att lyssna på en man prata i slowmotion i 40 minuter inte var något för mig. Jag kunde inte använda några utav de färdigheter vi gått genom och ja, då är det ingen större anledning till att fortsätta, speciellt när sista tiden bara var repetition.

Sen hamnade jag i tjafs med typ 3 av 4 av de kursledarna där, de ljög för mig, de sa att jag hade fel och vägrade lyssna på när jag skulle förklara ”nu har vi pratat färdigt om detta”. Yes, okay. Sen hade ja fått höra att ”tjejerna” hade tyckt det var obehagligt för att jag blev irriterad på ovannämnda tönterier. Men när jag gick för att be om ursäkt till ”tjejerna” så lät alla extremt förvirrade och förvånade över att någon skulle sagt så. ”Tjejerna” var alltså kursledarna, men de hade inte balls nog att säga det själva.

När jag senare kom till min fasta vårdkontakt, Andrea, så fick jag höra att de tydligen hade skrivit att jag var ”en helt annan person, vi kände inte igen henne alls” och att jag ska lämna prover för det tror jag var på droger! När jag helt simpelt hade pekat ut att ”Nej, det är du som har fel” med något irriterad ton, då blire drogtest för jag är en helt annan människa.

Om du ska gå BES på Solhem någon gång framöver:
Ha inte för mycket förväntningar, ha inga alls
Nämn inte att någon har fel
Ställ inga frågor som kan vara stötande på minsta lilla sätt, och be för bövelen att få behålla din vidbehovsmedicin. Cus they are the nutty ones.

Men, jag träffade flera otroligt underbara människor där. Det var av deras erfarenheter och historier som jag lärde mig något överhuvudtaget. Som gjorde att det var värt att gå dit varje dag. Som jag antagligen kommer ha med mig hela livet.

Halvmedveten frånvaro, lunch & kladd

Så vi börjar morgonen med lite medveten närvaro. Vi sitter alltså och är medvetna om att vi andas och  lever. Ibland går vi en promenad. Jag blev sjösjuk på senaste promenaden när vi gick runt sjön. Så jag avstod nästa promenad och låg i gräset och titta upp på träden. Och jag andades, och var medveten om det.




Räksallad är nog det enda jag ätit i en månad nu. De är absolut inte snåla med räkorna här! Polkabyxorna på med.

På torsdagar så har vi bild där vi ska måla saker vi tycker om, olika grejer i olika material. Kol, vattenfärg, blod, blyerts… etc
Här ovan ser ni ett självporträtt som jag fick rita utan att titta på pappret. Rätt nöjd med resultatet. När jag ritade de andra så fick alla så stora tänder så de såg ut som Hannibal Lecter.

Detta är mitt näst sista inlägg om BES, då jag har avslutat behandlingen. Tar upp det i ett senare inlägg.
Hoppas att det kan hjälpa någon då jag själv inte hittade någon info. Tryck på #BES2020 tagen så kommer du till alla inlägg. Kanske inte bästa källan här dock hahah.